”I min hemby skulle jag bli isolerad”

Calle Norrman, 50, glider ur färdtjänstbussen till vår mötesplats i Skrapan på Södermalm i Stockholm. Smidig, lätt i rörelserna, trots att han är sjukskriven till efter jul för att han opererats för slitage i ena axeln.

-Det gör lite ont, men jag blir bättre för varje dag, säger han över en salami-macka och fika. Jag längtar efter att börja jobba igen.

Kanske blir det en ensam julafton för honom. Det tar han med ro. Han vill inte utsätta sina föräldrar som är över 80 år för risken att föra med sig ett virus som julpresent, ifall han skulle smittas själv utan att veta om det och/eller under tågresan.

Hans flickvän är med släktingar och det är ok.

-Jag kommer att vara hemma hos mig i min lägenhet på Gärdet, säger han. På mitt julbord ska det finnas vörtbröd, skinka med dijonsenap, rödkål, grönkål och lite löksill. Ingen gran.

-Ibland längtar jag till min hemby Gettjärn utanför Sunne, men inte så ofta. Om jag skulle bosätta mig där kan jag bara bo inne i byn, inte utanför, och där kanske 50 individer lever. Jag skulle bli väldigt isolerad. Visserligen tycker jag mycket om att vara i naturen, men här i Stockholm finns den alldeles utanför mig på själva Gärdet.

En svårighet han har delar han med många som har ryggmärgsbråck och hydrocefalus: han tycker det är jobbigt med höga ljud, med stadens skrammel. Det distraherar honom. När han kommer hem till sig är han ofta trött.

I yngre år var han ute mycket på kvällarna, både på diskon och pubar. Nu blir det bara då och då.

-Som rullstolsanvändare måste man ha en toalett tillgänglig i närheten och det kan saknas på diskona. De är ibland svåra att komma in på. Det kan bero på trappor eller att dörren är för smal för rullstolen.

Han har utvecklat andra intressen. Främst historia, läser Herman Lindqvist, åker till olika slott i och kring Stockholm och lär sig om de historiska bakgrunderna. När han är med sin kompis Anders Andrae som är ledare för Skogstur, en förening som gör utflykter i naturen, får Calle både naturupplevelser och historiska insikter. Skogstur har också börjat med stadsturer och där får Calle förtroendet att läsa på om hus och gator de ska passera för att berätta om för deltagarna.

-Jag börjar lära mig ett par veckor före själva stadsturen, säger han.

Dagen efter Annandagen får han börja jobba igen på sitt ordinarie arbete. Han är konferensvärd mellan 10-14 på Socialförvaltningen i Stockholm som har sitt kontor i Farsta. Där sitter Calle synlig bakom en glasvägg och har till uppgift att släppa in folk och hålla sju konferensrum i trim. Rummen passar för möten med fem till 70 personer. Små rum för få deltagare, största rummet för 70.

-Normalt sett är rummen mycket upptagna, men nu i pandemitiderna möts folk mest på Zoom och Skype. I vanliga fall ska jag beställa smörgåsar och fika, men det är ju också på vänt nu. Sedan ordnar jag nycklar och blippar till olika nya anställda.

-Jobbet är varierat och kul. Bättre än vad jag hade förut då jag höll på med enbart telefoni. Halvtid är lagom för mig, jag skulle inte orka med mer. Det är tungt att lyfta kaffekannor, termosar och förpackningar. Nu får jag inte lyfta alls tills vidare med höger arm. Jag har ju fått förslitningsskador.

Efter dagens arbete handlar han i Farsta Centrum innan han tar tunnelbanan hem och lagar middagsmat vid 16-tiden. Sedan blir det lite datorsittande, han läser någon bok, historia eller deckare, eller ren Stockholmiana, och efter 18 blir det gärna tv.

Stockholm är fint, tycker han, för att avstånden inte är så stora och det finns goda möjligheter att ta sig fram överallt med tunnelbana, tvärbana, pendeltåg och buss. Han trivs bra med livet här.

Som ledamot i Spin-off’s styrelse, vad tycker du att föreningen ska satsa på? Han svarar:

·         Äldrefrågor, vad händer efter 50 för personer med rmb? I Sverige och andra länder?

·         Utanförskap finns bland medlemmarna. Aktiviteter behövs.

·         Slutligen tror han att medlemsantalet skulle öka om föreningen erbjuder olika kurser.

Renée Höglin